Nu var det ett tag sen min senaste bekännelse och eftersom att Fotbollskanalen inte börjar förrän om nån timme så kan jag lika gärna öppna upp mig lite inför er:

Jag är nåt så fruktansvärt rädd för döden.
När och hur kommer jag dö? Sjukdom, ålder, olycka, mördad eller vad? Kommer jag hinna säga hejdå till mina nära och kära eller dör jag hastigt och lustigt? Vet inte varför jag har blivit så nojig när det gäller döden, kan det bero på allt som hänt i övriga världen på senaste tid? För mycket film? Eller att människor som stått mig nära helt plötsligt bara lämnat? Jag är även rädd för att bli äldre, och att mina föräldrar blir det dom med. Hur ska jag klara mig när dom går bort? Jag önskar att dom får ett långt liv, likaså jag så jag slipper vara utan dom allt för länge!
Vem vet, jag kan lika gärna vara dö imorgon? Jag kan befinna mig på fel ställe vid fel tidpunkt. Ingen som kan förutspå framtiden...men jag hoppas min ser ljus ut.
Det jag vill, är att få dö jäkligt gammal och på min bregravning så ska Guns n' roses - November rain ösas från högtalarna!

Jag vet inte alls vart jag vill komma med det här, mer än att faktisk erkänna att jag är rädd, och man får vara det :)

Ok, det här är inte så stört, men rätt så.

Jag var 11 år och fruktansvärt förälskad.....i en bög! Han var och är fortfarande så mycket homosexuell som man kan bli.  Hans namn är Barbados-Magnus!
Ojojoj, i min värld fanns bara han och hans smöriga dansbandslåtar.
Dag ut och dag in satt jag där på mitt rum, letade efter bilder på han i tidningar som jag klippte ut, öste varenda låt på högsta volym och var tvungen att ha varenda ny skiva som kom.
Att han var bög kunde jag inte brytt mig mindre om, jag trodde nämligen att jag skulle kunna ha en chans på han, att vi skulle gifta oss och hela biten.
Jag skrev ett brev till han och bad även om en autograf. Men...än idag har jag inte fått något svar från mannen i mitt liv.
Hahahahaa.

Oh, hans ögon bara skriker efter mig!

Haha tänkte berätta en sak som jag och mamma har rätt kul åt idag.

Jag var 8 år, livrädd för vatten och hade gått på simskola utan några större framgångar.
En dag, tog mamma tag i mig och kasta i mig på djupa sidan och sa " simma nu ungjävel"  Vet ni vad? Hon lärde mig att simma den dagen, hahah. Kanske inte det mest snälla sätt att lära sitt barn att simma, men det funka ju.
Kan lova att dom andra föräldrarna bara stog och glodde med öppna munnar :D

Så ja, min bekännelse: Jag lärde mig inte simma förrän vid 8-9 års ålder. Och ja, jag skäms :P

När jag var lite (ja, jag var inte så smart som liten) så trodde jag att dom på TV kunde se mig, som jag såg dom.
Fick en crusch för nån nyhetskille som jag då ansåg snygg. Så jag satt där på mitt rum med nyheterna påslaget och nu kommer det mest pinsamma av historien...jag satt där kär och jävlig och pussade på min prins i tv. Skönt att jag på senare dagar sen insåg hur allt med tv fungerade, så jag slapp sitta här än idag och göra bort mig.


♥

Jag var otroligt kär i Odjuret (Skönheten&Odjuret filmen) när jag var liten.

Några år senare föll jag pladask för Usama. Men det var nog där jag kände att det hade gått för långt.
Men jag hade nog bara en crusch för håriga ting. Men det förvånar mig än idag att jag fortfarande kan känna dragningen till Odjuret. Trodde vi hade kommit över varandra.