Måste bara dela med mig av en sjuk dröm jag hade imorse. I och för sig så innehöll drömmen en jäkla massa, och den är otroligt komplicerad. Men kan ta det som var obehagligt.


Jag skulle flytta in i en ny lägenhet. Men det bodde redan massa folk där, och dom strunta helt i att jag började bära in mina saker och allt sånt. Det var som att dom inte såg mig alls. Dom hade fest kommer jag ihåg, och på nåt sätt så blev jag karatefull, och även fast jag sov så kunde jag samtidigt känna av den där jobbiga känslan. Mina ögon var som sandpapper, jag kunde knappt se något och helt plötsligt står jag utanför porten och kommer inte in. Jag ringer Carola, och berättar att jag nyss drömt nåt konstigt (i drömmen, i know...förvirrande). Från ingenstans är jag på nåns landställe. Massa hus och det är sommar och jag bär runt på Shenzi, samtidigt som jag gråter hysteriskt. Jag är åter i min nya lägenhet, och där befinner sig Patrik. Han ser otroligt ledsen och nedstämd ut. På väggarna sitter bilder på mig, på oss. Det är ljus tända. Jag försöker prata med han, men han varken hör eller ser mig. Jag går ut i köket och ska skriva sms till honom (på spisen?) men orden vägrar forma sig. Det är omöjligt för mig att få kontakt med honom och jag känner hur paniken växer. Jag går ut i trapphuset för att kolla ner i facket där man kunde slänga ner kläder till tvättning. Förstår mig inte på det hela och när fastighetsskötaren kommer ur hissen, så frågar jag, utan att få ett svar, han ser förbi mig. Upp för trappen kommer dom som redan bodde i "min" lägenhet, och dom börjar prata.  Massor händer där emellan... I slutet av drömmen återkommer Patrik. Den här gången kunde han prata med mig, han såg på mig och man såg hur arg han var. Jag frågar vad det är med honom och till svar får jag: Jag kommer aldrig kunna förlåta dig.  Mer sa han inte, utan gick iväg. Pecis innan jag vaknar kommer jag in i ett rum, samma rum med bilder på mig och alla ljus. Jag tar upp ett foto som ligger där det på ramen står Vila i frid. Jag hade tydligen tagit livet av mig, på min och Patriks årsdag.

Det sjuka med hela drömmen är; jag brukar alltid drömma att jag är på väg att dö, men den här gången så var jag redan död genom hela drömmen. Från start till slut. Det värsta är nog att det stod ett datum på ramen, men kan inte minnas. Jag vakna jävligt panikslagen kan jag lova. Hatar när jag drömmer så sjuka saker. Varför var jag redan död? Och varför hade jag tagit livet av mig? Kan inte släppa denna dröm riktigt.