Jag gillar det inte. Inte alls.

Hösten smyger sig på, och det börjar bli kallt. Löven faller och dagarna känns så otroligt mycket kortare. Solen når inte riktigt fram, regnet slår mot fönsterrutan och höststormar är ett faktum. Jag trivs inte. Mörkret gör ont, sömnen blir orolig och mardrömmarna hittar ut från sina gömställen. Hösten gör mig helt enkelt deprimerad. Mitt humör sviker, min ork till att göra saker försvinner och det finns ingen motivation.

Jag kommer inte vara mig själv, men jag vet att du kommer finnas där. Du behöver aldrig säga något, det räcker med att låna ut din famn till mig. Jag känner mig genast trygg igen.