Ett stilla farväl.

Tystnaden skrämde mig.
Satt med en klump i halsen.
Rysningar längs ryggraden.
Det kändes så overkligt alltihop.
Varför låg du där, varför finns du inte kvar här hos oss?
Varför stod vi alla runt din kista för att säga hejdå ?
Kom hem nu!







Farfar, jag vet att du fanns med oss. Jag kände det.
Du fick en väldigt vacker begravning.
Även om jag precis som alla andra, sa hejdå, så hoppas jag du hänger kvar här ett tag.

Haha, kommer ihåg när du alltid tjata på mig om att söka in som fotomodell.
Flera år. Jag har inte kommit så långt än farfar. Du får komma och ge mig en kick i r**** nåndag och se till så din önskan blir uppfylld :)

Jag älskar dig. Då.Nu.För Evigt.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0