Har suttit och funderat och tänkt ett tag nu och kommit fram till vissa saker.
Jag hann aldrig riktigt avsluta ett förhållande innan jag ville in ett nytt, med någon jag skulle kunna dö för då. Ja, kärleken gör en blind. Jag stängde mig inne i min lilla bubbla tillsammans med mina känslor, mig själv och han. Jag stängde ute mina vänner, gick misste om det mesta och lät mina vänner vänta på att jag skulle höra av mig, vilket jag sällan gjorde.
Det senaste året har gjort mig till någon jag inte är. Vart tog den spontana, flippade och bekymmersfria tjejen vägen? Jag har suttit hemma för att inte skapa drama, jag har valt bort saker för att det inte ska uppstå bråk, jag har försökt vara vuxen trotts att jag fortfarande är en trottsig tonåring om jag får säga det själv. Jag har blivit så jäkla tråkig. Jag är trött på mig själv. Varför gör jag såhär mot mig själv? Så måga frågor som jag inte kan svara på.
Nu vill jag bara få känna mig fri, börja om på nytt och starta ett nytt kapitel i livet tillsammans med mina fina vänner, min familj och min ögonsten. Jag vill inte känna känslan av att vara fången, kontrollerad eller övervakad.
Jag är bara 20 år och jag har ett par år kvar framför mig som jag tänker ta vara på.
Mer kärlek åt folket och jag ska komma tillbaka till mitt riktiga jag. Snart så, snart....

Jag skulle kunna skriva dig en kärlekssång, om jag bara kunde finna orden som gör rättvisa för allt du är.