Jag tvingar dig inte läsa och jag har aldrig bett dig om att du ska bry dig...det är bara ord. Mina ord.


Dom flesta vet vem hon är.
Man har sett henne göra bort sig under en fylla, man har sett henne göra vridna och galna grejer, man har snackat skit om henne, man har försökt bli mer än vän med henne men sedan blviit avvisad, man har hittat på rykten om henne, man har försökt bli vän med henne men upptäckt att det aldrig skulle gå, man har älskat henne, man har hatat henne. Men varför? Varför känner man bara igen namnet och anisktet men inte insidan?

Du kan stå mig nära, vara min vän, men du vet inte mina mörkaste hemligheter.
Du kan vara förstående, men du kan aldrig förstå saker du själv aldrig varit med om.
Du kan säga att du älskar mig, men du kommer aldrig kunna älska mig full ut.
För du känner mig inte. Du har aldrig valt att få reda på något. Du har aldrig valt att lära känna mig.
Du har nöjt dig med att jag blivit din vän, som står vid din sida, ler och är glad.

Folk dömmer andra alldeles för lätt.
Hade det inte varit på det viset, så hade dessa rader aldrig skrivits.
Man hade aldrig lyssnat på andras ord om en helt okänd människa.




Love J.
Så många dagar jag slösade bort på helt onödiga fyllor, bråk, misstag, ånger...varför fyllde jag inte dessar värdelösa dagar med något fint?