Jag gjorde det här våran skull.
Det hade varit orättvist att stanna när jag inte kände mig säker.
Något saknas nu som fanns förut.
Det gör ont i hela kroppen, och jag kan inte hindra tårarna.
Sånt här är jobbigt, även om det var jag som lämnade dig.
Jag vet att du kanske är ledsen, arg eller besviken på mig och det spelar nog ingen roll
om jag säger hur mycket du betyder för mig. För det gör du. Otroligt mycket.
Vi har gått igenom så pass mycket ihop, det tog tid att bygga upp vårt förhållande till något stabilt.
Du har funnits där när jag behövt dig som mest.
Vi har båda sagt och gjort saker vi ångrar, men som vi inte kan få ogjort.
Jag tänker fortfarande på vad vår framtid hade inneburit. Allt vi pratade om.
Jag tänker inte glömma dig, du finns i mina tankar hela tiden.
Förlåt.
Jag vet att jag aldrig mer kommer få se ditt vackra leénde eller dina fina ögon, aldrig mer känna din kropp mot min när du omfamnar den på natten. Men minnena av allt det här vackra kommer aldrig försvinna.
Jag önskar att allt hade varit annorlunda.
Jag tänker inte förneka att jag älskar dig, för det gör jag. Du är en av dom finaste människorna i mitt liv, trotts all skit som kom emellan flera gånger. Vi har alltid funnit vägen tillbaka.
Det kommer aldrig komma en dag då vi hittat tillbaka igen, du lever ditt liv precis som du vill.
Men kärlek är jävligt stark och övervinner det mesta.

Har jag precis mitt livs största misstag?