Igår var det någonting som verkligen kom som en chock, jag ville inte tro på Patrik när han helt plötsligt sa "Micke är död.."


Den här kvällen hade jag och några vänner planerat tjejkväll, men så fick vi fint manligt besök av dig Micke, Patrik och Orest. Jag minns att denna kväll satt vi och prata om allt och inget, du var så glad.

Jag kände inte dig som andra.
När jag träffade Patrik fick jag höra så mycket om dig, allt ni gjort tillsammans.
Ibland var det dom mest sjuka grejerna och man bara satt och log åt det. Du var hans bästa vän.
Det var inte ofta jag träffade dig mer än om man såg dig på stan, du och Patrik kom hem till mig några kvällar, du till honom hos hans mamma och dom gånger du och din Millan kom hem hit. Av dom här stunderna så fick jag se att du är/var en väldigt fin kille Micke.

Det känns så overkligt. Du skulle ha blivit pappa om någon månad!!
Erat liv skulle ju precis börja, en nystart.
Jag har många gånger tänkt på dig, Millan och barnet. Nu kommer tårarna så fort jag tänker på henne.
Hon har förlorat det bästa hon hade.

Det går inte få det ogjort, du kommer inte komma tillbaka, men man önskar så.
Vila i Frid nu Micke Jonander, du är saknad och vi tänker på dig.


Det är så hemskt att se Patrik såhär ledsen, han ser så tom och likgiltig ut.
Älskling, du behöver inte säga något, jag finns här ändå.
Vill du prata, gör det, tar det emot så släpp bara ut känslan. Jag kommer finnas vid din sida.
Man får vara ledsen, jag är det och vi har all rätt i världen till att vara det.