Den 1 september är det dags.
Då kommer vi alla att samlas för ett sista farväl av dig.
Jag kan fortfarande inte tro att det är sant.

Var hemma hos farmor igår. Farmor. Vart höll du hus farfar ?!
Din fotölj stod tom inne i vardagsrummet, alla dina grejer låg kvar på sin plats...men du fanns inte där!
Vi satt och sorterade alla dina papper, plockade ihop dina mediciner som fanns kvar (det var då ja insåg hur mycket medicin dom egentligen gett till dig) kollade igenom dina saker. Det kändes så fel! 63 år bara, du ska ju finnas kvar här.
"Han bad mig tvätta hans kläder så dom var rena tills han kom hem från sjukan igen..men det gjorde han ju inte"
Dom orden gjorde verkligen ont. Det var igår som jag nog insåg att du inte kommer hem igen, aldrig någonsin.
Vi satt och kollade i massa fotoalbum, bilder på dig, pratade massa minnen om dig. Vi log och skrattade. Pappa berättade saker som du lärde han som liten, allt ni gjorde tillsammans, du och resten av familjen.
Något som jag tror fick oss alla att känna en glädje var när vi hittade ett grattiskort från förra året som du fick av oss. Att du sparat just det. Det låg i en fin trälåda.
Du var verkligen som en bästa vän farfar. Jag minns våra kvällar när jag bodde hos er, hur vi satt i timmar och bara prata om allt och inget. Du var aldrig arg eller elak, du var bara du. Den bästa pappan/farfar vi någonsin kunnat tänka oss.

Jag önskar att jag inte varit så egoistisk.
Jag tänkte mer på hur jag själv skulle må av att se DIG må dåligt.
Men nu känner jag en lättnad, för din skull, även om jag gråter ögonen ur mig av saknad efter dig.
Du lider inte längre, du har inte ont.
Farfar, ta hand om dig nu där uppe och håll ett öga på våran Herkules.
Vi ses snart, vi älskar dig. Jag ska se till att ta hand om farmor nu ♥



Din absoluta favorit.