När vi kom in till dig på sjukhuset igår så kände jag hur hela jag bara ville brista ut i gråt. Det var hemskt att se dig såhär.
Hade aldrig trott att jag skulle få se dig ligga där, inte såhär ung.
Min farfar som fanns för några år sen finns inte mer, det är inte du som ligger där.
Inget kvar av dig, du försvinner iväg, du får inte fram orden, anfådd, dina ögon är tomma, ingen livsglöd kvar.
Du vägrar äta, fast du vet att du inte får komma hem förrän du gör det. Snälla, svik mig inte nu!
Visst, jag har nog aldrig visat hur mcket du betyder för mig, hur glad jag är för att jag fick den bästa farfarn i världen. Jag har varit egoistisk, jag vet. Jag ville inte se dig må dåligt.
Jag sa till dig "Nästa gång ses vi hemma, lova mig det?!" Du kollade på mig och log, krama min hand och det kändes som du verkligen lyssnade på vad jag sa.
63 år är ingen ålder, du har så jäkla mycket kvar. Så nu fan skärper du till dig, du får inte försvinna nu! :'(

Jag älskar dig. Vi älskar dig. ♥