Det har gått en dag, EN jääävligt svår dag.

Jag vet inte vad jag ska skriva, men jag känner ändå att jag måste.
Det gör så jäkla ont. Tanken på att du inte längre kommer vara min, att vi inte längre kommer spendera våra dagar tillsammans, är jag ledsen kan jag inte krypa närmre och söka tröst i din famn.
Jag är helt tom. Jag känner inget. Jag vill inget.

Det vi hade var vackert, men ändå så trasigt. Men jag älskade det.
Nu är det du och jag, vi finns inte längre. Kan du förstå hur ont det gör?
Allt vi har kämpat för, jag trodde verkligen på oss även fast jag i vissa stunder hade lust att bara lämna allt.
Men jag hade aldrig gjort det.
Jag glömmer aldrig när du för första gången sa "jag älskar dig."
Från den stunden har jag aldrig tvekat en sekund på om du verkligen menade det.

Alla har sina brister. Jag har en hel hög som jag borde ta tag i.
Men om jag gjorde det, skulle det fortfarande vara jag?
Jag skulle kunna ändra på mig, men det skulle inte vara mig du älskar då.
Du har dina, jag har mina, men vi har lärt oss att leva med det.
Iallafall ibland.
Men jag älskar dig, jag älskar allt med dig.

Om du en dag inser att det faktiskt inte är såhär du vill ha det, att du kanske saknar mig, snälla låt mig då veta!


Som sagt, jag är tom.
Jag ville aldrig tro att det här kunde hända.